Svenska
folkets solidaritet med Chile
Historiska traditioner från svenska folket:
Spanienhjälpen 1936–1939; männen, 700, reste till
Spanien, kvinnorna hemma sydde till fronten.
En väl förankrad solidaritet med den antikoloniala
kampen i Afrika, i synnerhet i stödet till Sydafrika och kampen mot apartheid.
Den kompletterades med en stor solidaritet med folken i Angola, Mocambique,
Guinea Bissau och Kap Verdeöarna som med geväret i hand till slut, besegrade
den portugisiska kolonialismen som i sin tur bidrog till att störta en av
Europas äldsta diktaturer, Cayetano-diktaturen.
På 60- och 70-talet växte det fram en stor solidaritet
med den palestinska befrielsekampen, mot den koloniala uppgörelsen från 1948 där
den sionistiska paramilitära terrorismen kulminera 1948 där palestinierna
bestals på 55 procent av sitt land.
Militärkuppen i Grekland 1967, utgjorde ytterligare en
milstolpe där Sverige blev en fristad för tusentals antifascistiska greker.
Den enorma solidariteten med den kubanska revolutionen
1959, som senare följdes av Nicaragua 1979 och därefter Venezuela, står sig
fortfarande.
Vietnam-solidariteten,
enorm rörelse som växte fram i slutet av 1960-talet. Ungdomen blev politisk
medveten och denna vackra solidaritet kulminerade den 30 april 1975 när den
vietnamesiska gerillan sprängde portarna till USA-ockupanternas kriminella
ambassad, varifrån dess representanter hade flytt med helikoptrar till
hangarfartygen som låg ute vid kusten. Vietnam var befriat från
USA-imperialismen.
Samtidigt pågick i Sverige en allt tydligare konfrontation
mellan arbetarklass och borgerskapet som intensifierades. 5000 gruvarbetare
lade ner arbetet under två månader, december 1969 tills de första dagarna i
februari 1970. Hamn- och skogsarbetare, Byggnads- och metallarbetare gick ut i
många och ibland långa strejker. Det lugn och klassförsonade Sverige var inte
sig likt.
Tusentals arbetare anslöt sig till vpk, också
undertecknad.
CHILE:
Latinamerika kom allt mer i blickpunkten efter militärkupperna
1973 i Chile, Uruguay och senare i Argentina, 1976.
Men solidariteten med Chile inleddes egentligen INTE efter
11 september 1973, inte heller efter ”El Tanquetazo”, den 29 juni 1973, utan egentligen
efter Allendes seger i presidentvalet, den 4 september 1970. Och den växte
liksom medvetenheten om vilken gigantisk fiende, folken har i den amerikanska
imperialismen.
Och jag ska ta ett exempel som inte har fått något större
uppmärksamhet, men som illustrerar att även svenska mäktiga ekonomiska och
politiska intressen var inblandad, rent objektivt i statskuppen den 11
september.
Oktober 1972: Grängeskoncernen,
chilensk koppar och USA:s krav på betalning till Kennecott, betalning på
700.000 kronor som deponerades hos överexekutor (Kronofogdsmyndigheten). För en
(1) leverans.
I oktober 1972 var fyra (4) fartyg med chilensk koppar
på väg till Sverige med sammanlagt 4375 ton koppar, avsedd för företaget Gränges
Essem, Elektrokoppar och Liljeholmen.
Den 18/10 1972 interpellerade i
riksdagen min gamle vän och partikamrat, läkaren och den av vietnameserna
älskade John Takman (vpk). Han krävde en redogörelse för regeringens
hållning till frågan om suveräna staters rätt till nationaliseringar med
speciell tonvikt på Chiles nationalisering av de USA-baserade kopparbolagens
tillgångar i Sverige. Denna anhållan bordlades.
Den 27:e oktober 1972
begärde Kennecott hos Västerås tingsrätt att en kopparlast från Chile till
Gränges Essem ska tas i beslag. Frågan avskrivs av domstolen, som anser att den
kan prövas först sedan fartygen anlöpt hamn.
Den 8:e november 1972
anlöper det sovjetiska fartyget Nikolaj Kirilenko Stockholms hamn med 415
ton chile-koppar, för ett värde av två miljoner kronor. Gränges betalar in
pengarna för lasten till överexekutorn (Kronofogden). 140 ton koppar lossas och
sänds direkt till Gränges Essem i Västerås. Ytterligare ett fartyg,
Johnsonrederiernas ”Buenos Aires anländer till Sverige med koppar från det
andra USA-företaget, Anaconda.
Vad var
Grängeskoncernen?
I Wikipedia kan vi läsa:
”Under andra världskriget
spelade Grängesbergsbolaget en avgörande roll i Sveriges export av järnmalm
till Nazityskland. Mellan 1939 och 1944 utgjorde järnmalm
i genomsnitt omkring 33 procent av värdet av Sveriges export till Tyskland, och
ungefär 80 procent av denna järnmalm kom från Grängesbergsbolaget. Den
tyska krigsindustrin var
starkt beroende av den svenska järnmalmen för sin produktion av vapen och annan
krigsmateriel”.
”De handelsavtal som förhandlades
fram med Nazityskland och Storbritannien säkerställde Sveriges neutralitet,
naturligtvis ingen ”neutralitet”, för samtidigt tilläts fortsatt export av
järnmalm och andra viktiga varor, som kullager från SKF”, helt
oundgängliga för den tyska fascismens vapenindustri.
Salvador Allende uppfattning om Chiles om bland annat koppar
var, i det tal han höll i november 1970 på Nationalstadion i Santiago:
”Vi skall nationalisera monopolen, som lägger
kontrollen över vår ekonomi i händerna på ett dussintal familjer. Vi skall
nationalisera kreditväsendet för att ställa det i folkets och den nationella utvecklingens
tjänst. Vi skall avskaffa storgodset, som fortfarande dömer tusentals bönder
till underkastelse och misär, och genomföra en reell jordreform. Vi skall till
Chile återställa landets naturrikedomar, till folket återlämna de stora
koppar-, järn-, kol- och salpetergruvorna.
I mitten av oktober 1972 var alltså chilenska fartyg
på väg till Sverige med koppar. I Frankrike hade Kennecott begärt
embargo på den chilenska kopparn. Samma sak hände i Sverige. Samma sak
skedde i januari 1973 i dåtida Västtyskland.
Det EKONOMISKA SABOTAGET INTENSIFIERADES!
Och i centrum stod ett av de pålitliga organen för
imperialismen;
VÄRLDSBANKEN
Och när vi blickar tillbaka på det tragiska ”11
september”, måste vi också, för att inte repetera det, se till de olika
aktörerna.
Så här sade Världsbankens informationschef, svensken
Lars J. Lind, i en intervju i Göteborgs Sjöfarts & Handelstidning
den 18 september 1972:
”Latinamerika bjuder på ett exempel på ett land som
satsat på en utveckling enligt Världsbankens tankegångar, Chile.
MEN . . . den väg som president
Allende valt för att snabbt nå sitt mål, har visat sig vara problemfylld. När
Allende hade valts till makten sände Världsbanken en speciell emissarie till
Chile för att diskutera vad banken kunde göra för att hjälpa landet på traven. Mottagandet
blev emellertid kylslaget och några resultat uppnåddes aldrig. Chile står nu på
randen till ekonomiskt kaos och Världsbanken har inställt alla betalningar dit
på tidigare beviljade lån”
Slut citat:
Chile var tidigare ett av Världsbankens största
låntagarländer i Latinamerika. Sedan Folkfrontsregeringen tillträdde i Chile 1970
beviljade Världsbanken inte ett enda lån till landet.
Sedan Allende kom till makten presenterade den Allende-regeringen
flera projekt för att få lån hos Världsbanken. Men Banken vägrade stödja ett
enda av dessa utvecklingsprojekt. Att Chile inte fick några pengar från
Världsbanken, berodde inte på att landet inte vill ha lån. Det berodde i
stället på att Världsbanken var och är beroende av USA:s regering och av de
stora företag som denna företräder.
USA framförde till Världsbanken, vid Allendes
tillträde, att alla lån till Chile borde stoppas, om landet avsåg att nationalisera
USA-företag. Chile fick senare besked från högt uppsatta tjänstemän inom Världsbanken
att dess ekonomiska blockad till Chile berodde just på nationaliseringarna av kopparn.
Jag: Anställd som plåtslagare
på Eriksbergs varv i Göteborg och Uddevallavarvet 1967–1973.
När militärkuppen var ett faktum i Chile befann vi oss
mitt uppe i en valrörelse i Sverige som kulminerade tre dagar efter den
fascistiska statskuppen. På Uddevallavarvet, där jag jobbade vid tillfället som
plåtslagare, var den politiska konfrontationen mellan socialdemokrater och oss
kommunister, stenhård. Men bägge partierna gick starkt framåt i valet.
Och trots den hårda kampen om varvsarbetarnas röster,
förenades vi, i egenskap av arbetare som tillhörde samma sociala klass i vår
solidaritet med våra klassbröder i Chile som samtidigt greps, torterades, ”försvann”
eller helt sonika avrättades av den civila-militära fascistjunta som med USA:s
överinseende hade tagit makten.
Vår landsman HARALD EDELSTAM framstod som en
hjälte, och vi var stolta över den man som senare kom att beskrivas som ambassadören
i filmen ”Den Svarta Nejlikan”.
På det första mötet som vår verkstadsklubb, med 2500
medlemmar höll efter valet den 16 september 1973, beslöts enhälligt att en
timlön från varje arbetare skulle dras via företaget från lönen och skänkas
för en återuppbyggnad i exil av den chilenska landsorganisationen CUT. CUT var
ett av de första skottmålen för diktaturen att krossa. Det var ett vackert
bevis på att den proletära internationalismen i allra högsta grad var levande,
på den andra sidan planeten.
Här i Järfälla existerade en FNL-grupp, det
vill säga en solidaritetskommitté för Vietnam. Men det efterträddes av en Chilekommitté,
efter militärkuppen och Vietnams seger.
Vi samlade in tonvis med kläder. Vi sålde
Chile-Bulletinen precis som vi innan hade sålt Vietnambulletinen.
Och jag tror att vi på något sätt, tillsammans med de
hundratals politiska flyktingar som anlände från Chile, lade grunden till
vissheten hos breda delar av befolkningen i kommunen, vilket möjliggjorde att
denna vackra park, där minnet från tio av offren för diktaturen återfinns,
kunde skapas.
När nu fascisterna vädrar morgonluft med tre
fascistoida representanter från den extrema chilenska högern, är det lika
viktigt att det chilenska folket gör som varvsarbetarna gjorde på det där
fackmötet i oktober 1973, förenas för att stoppa Pinochets arvtagare, anno
2025.
Därför ser vi ett ljus i presidentkandidaten Jeanette
Jara för att stoppa att fascismens krafter kommer tillbaka och att ett Nytt
Chile kan växa fram, ett Chile som bara kan skapas via den folkliga
mobiliseringen så som Allende lyckades i valkampanjen 1970.
Leve Salvador Allende!
Död åt fascismen!
